Ironin och barbarerna

Några rader av Zbigniew Herbert medan vi väntar på att melodibröllopet, prinsessfestivalen, pollenallergierna och allt annat som "låg i luften", ska blåsa förbi.


Det började med nattens och stormens gud, en svart idol utan ögon, inför vilken människorna dansade nakna och insmorda med blod. Längre fram, på republikens tid, fanns det många gudar med hustrur, barn, knarrande sängar och en riskfritt exploderande blixt. Till slut var det bara vidskepliga neurasteniker som i fickan brukade ha en liten statyett av salt, föreställande ironiens gud. Vid denna tid fanns det ingen större gud.
Då kom barbarerna. Också de satte stort värde på ironiens lilla gud. De brukade krossa den under klacken och strö den på maten.

Zbigniew Herbert, Ur mytologin

And the winner is (redan nu): Goran Bregovic

Trodde aldrig att den dag skulle komma då vi ens med en stympad stavelse uppmärksammade Melodifestivalen.

Men när vår favoritskribent i svensk media gör det, då har man inget annat val än att hänga på.

Anledningen stavas Goran Bregovic.

För många år sen skulle hans kumpan, regissören Emir Kusturica erövra Amerikas filmdukar. Det var tidigt 90-tal, Zigenarnas tid trollband publiken runtom i Europas sammetsblänkande biosalonger och filmkritikerna tävlade om att överösa Kusturica med superlativer. Han var den som skulle axla Fellinis fallna mantel. Han var magikern, hypnotisören, den gudomlige marionettspelaren.

Och nu skulle han alltså ta USA. Resultatet blev platt fall. Arizona Dream var en övergödd kalkon; i rollistan trängdes en ung Johnny Depp med Jerry Lewis, Faye Dunaway och den då uppburna skönhetsdrottningen Paulina Porizkova. Men ensemblen gick omedelbart vilse i den surrealistiska handlingen; Depp stövlar omkring i öknen och drömmer att han är en inuit, flammande solnedgångar exploderar bakom en fallfärdig veranda, och den absolut enda räddningen... var musiken.

Goran Bregovics melankoliska Balkanhymner, framförda av en viss Iggy Pop.

Symbiosen mellan Sarajevo och Arizona, som på filmduken bara utmynnade i frontal kulturkrock, fullbordades övertygande och med ett slags omedelbart smittande självklarhet varje gång Iggy tog ton till Gorans långnaglade gitarrspel.

Sen gick åren, och med tiden började Bregovic införliva de här amerikanska melodierna i sin egen repertoar.

Här ett sanslöst framförande av Death Car. Sarajevo år 2000.

I det taffligt filmade klippet ser man, i upptakten, ett myller av
avskurna ben som tycks ha en smula bråttom in på scenen - Goran B har redan börjat spela.

Efter ett tag fattar man att benen tillhör folklorekören, tre hyfsat bastanta balkandamer i opulenta dräkter med tillhörande hättor.

Efter ytterligare ett tag inser man vilken funktion de fyller.

Nämligen att i det ögonblick Bregovic (med sin oefterhärmliga brytning) sjunger: When your hand was down my dick... it felt quite amazing, fylla på bakifrån med andäktigt smäktande doakörer: "AaahAaaah".

Amazing.

Celans pråm

DN skriver om Paul Celan, initierat och överraskande långt.

Visst fokus läggs på dikten Schuttkahn, vars upptakt artikelförfattaren Axel Englund nyöversätter så här:

Vattentimma, avfallspråmen
bär oss mot kvällen, vi har,
liksom den, ingen brådska, ett dött
Varför står vid aktern.

Frågan är dock om den berömda pråmen verkligen är en "avfallspråm"?
När Lars-Inge Nilsson 1999 gjorde sin tolkning av dikten laborerade han istället (som Bernur påminner om) med formeln "gruspråm":

Vattentimme, gruspråmen
för oss till kvällen, vi har,
som den, ingen brådska, ett dött
varför står i aktern.

Går man till ordböckerna ser man att det lilla, nästan obetydliga ordet Schutt ofta ställt till det för lexikograferna.
I Otto Hoppes klassiska Tysk-svensk ordbok ges följande förslag: 1. grushög; (byggnads)grus, byggnadsavfall; äv. stenskärv, sopor; ruiner. 2. mått spannmål el. malt.

I Norstedts TYSK-svenska/SVENSK-tyska ordboken från 1994 anges istället: 1. geol. förvittringsgrus, detritus. 2. byggnadsgrus, byggnadsvfall

Ingen av ordböckerna befattar sig med det stående uttrycket Schutt und Asche, det vill säga (den även, eller kanske framförallt, metaforiska) ruinhögen, resterna av det nedbrunna huset, eldens kvarlåtenskap.

* * *

Om man på svenska gör den berömda pråmen till en "avfallspråm" blir den ju ett transportmedel som används inom den kommunala sophanteringen.
Flytande sophämtning finns lite varstans i världen.

Venedig är väl det klassiska exemplet:



Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer, heter det hos Tomas Tranströmer. Enårade sopgubbar hittar man i dag framförallt i Spreewald, vars Müllkähne fortfarande stakas fram i de grunda, dyiga kanalerna:



I Celans dikt är det dock inga organiska sopor som ligger på pråmen, inget hushållsavfall.
Utan med största säkerhet bråte från ett rivet eller nyligen renoverat hus.
Gamla trossbottnar, tegelskärvor, krossade kakelplattor, kanske en och annan cementklump.
Alltså ett flytande ruinlandskap i miniatyr.

The quest goes on.
"Avfallspråm" leder till fel associationer (halvruttna kålhuvuden, en torr baguettestump,en hopknycklad cellofanremsa), medan "gruspråm" också är för konkret: småsten, dammande och lite trubbiga, matt glänsande i det sista skymningsljuset.

Hallsta revisited: Tegelpannornas topografi

I helgen återvände jag till Hallstapoeternas landskap.

På andra sidan vindrutetorkarna: obemannade bensinmackar, ett i hast övergivet bakluckeloppis, tysta tjurar i en stenig ekdunge, det kasernliknande köpcentrat i Gimo, torget i Hallstavik där män i fransiga cowboyhattar tillbringar sina bortregnade söndagar med att lära traktens fjunisar dricka renat utan apelsinjuice; de prydliga vedstaplarna framför förbommade, ensligt belägna gårdar; enögda lador kurande i gyttjan på en åker; gyttret av sönderrostande amerikanare under äppleträden på de ogifta brödernas tomt; den överkörda grävlingen i dikesrenen.

Det räcker med att ha sett alla dessa ting en enda gång för att de ska etsa sig fast i minnet.



Längst satt vi i regnet, Rudolf Larsson och jag, på den ruintomt där hans föräldrahem en gång låg.
Han har ställt dit några stolar och ett vingligt bord.
Jag tänkte att det var som en minneslund. Man kommer hit, ibland, för att umgås med sina spöken. Men han förnekade det.
Det handlar, sade han, inte om att minnas utan att försonas.
Med regnet?
Det också, sade han, men framförallt med tidens gång. Vet du, vårt hus var ganska högt... åtminstone tyckte jag det när jag var pojke. Såvitt jag kommer ihåg hade vi ingen stege, så jag var aldrig uppe på taket. Jag utforskade allt, utom just taket. Och nu är taket det enda som finns kvar.
Med skospetsen sparkade han på några sönderbrutna tegelpannor som stack upp ur det höga gräset.
Jag frågade varför han (och de andra i Hallstagruppen) blev just poeter.
Ni skulle ha haft gitarrer istället, sade jag, och komponerat countryballader om landsvägar och droppande stuprännor.
Jag har aldrig varit särskilt svag för musik, sade Rulle. Det är bara i tystnaden efter ett långt regn som man hör de dödas steg. Hur de kommer fram ur skuggorna, skakar lite på sig, ställer den omkullblåsta räfsan mot en laduvägg som inte längre finns, stryker med handen över en fuktig vinbärsbuske. Förstår du hur jag menar?
Kanske, sade jag. Om jag kommer hit tillräckligt ofta kan jag nog lära mig att förstå.
Han nickade. Efter en lång paus sade han, nästan urskuldande:
Du vet, bara taket blev kvar. Inget annat, bara taket. Nu svävar det halvvägs nere i marken.
Vi började gå mot bilen.
Regnet hade redan börjat mattas.

Hallstapoeterna i profil: Rudolf Larsson

Förra inlägget postades lite väl snabbt. När jag presenterade några av mina favoriter bland Hallstadiktarna glömde jag oförlåtligt nog bort att ens nämna RUDOLF LARSSON. Jag ber om ursäkt för detta. Aska på min förkrossade vårhatt. Här kommer, in extenso, ett fint exempel på hans skrivkonst:

Trädgård anlades, däri förädlade fruktträd planterades
Oh-a oh
vilka lämnade stor skörd i prima frukt
Oh-a oh
Nyodlingar uppfördes i avsevärd omfattning, ävenså
brytning i åkern och anläggande av stenmurar
I detta förarbete fick sonen Josef
I met your children
Oh-a oh
deltaga eller rättare växa in,
What did you tell them?
så att, när han år 1913 började som arrendator
av den kära födelsegården
Winter came and broke your heart.
började han där
Oh-a-a-a oh
förverkliga
Oh-a oh
alla de framtidsdrömmar,
You were the first one
som hägrat
Oh-a oh
för honom under det tidigare arbetet
You were the last one

Rudolf Larsson, Ekonomien är god (2008)

* * *

Det vi bevittnar är inget mindre än ett litet poetiskt mirakel.
Vad "Rulle" här gör är helt enkelt att sampla två till synes inkompatibla källor med varandra, å ena sidan några rader ur den agrara klassikern De 52 pristagarna 1923 vid tävlan mellan välskötta mindre jordbruk och, å den andra, de mest efterhängsna doakörerna från The Buggles oförglömliga Video Killed the Radio Star.

Resultatet blir en text där helt nya innebörder skavs fram i friktionen mellan lantbruksprosans trygga tillförsikt och den postmodernistiska popsångens illusionslösa cynismer. Om jag ska tolka dikten, tycker jag att den gestaltar en annalkande konkurs: en bonde som av omständigheterna ("winter came") tvingas ge upp drömmen om att odla sin egen mark. Men det är självfallet bara spekulationer. Kanske är det istället en dikt om en pyrande generationskonflikt? Författaren själv är föredömligt dold, vi anar knappt myllret av potentiella innebörder, utan följer bara som hypnotiserade de håriga händerna som sticker fram bak den mästerliga marionettspelarens rödsvarta skynke. Kort sagt, en juvel i samtidspoesin.

Rulle hårt trängd av autografjägare

Sonettlaboratoriet Hallstavik

Under vintern plöjde jag allt jag kom över av det unga författarkollektiv som, något missvisande, går under namnet Sonettlaboratoriet Hallstavik.

I början var jag skeptisk: det ena bokpaketet efter det andra dunsade in genom brevinkastet, alla frankerade med frimärken föreställande kungahusets olika medlemmar klistrade upp och ned, kuverten dessutom hemmagjorda, disparata delar av en lokal annonstidning ihoplimmade till bisarra collage där förmenta nyckelord som kostöld, gräsbränder, Pepparkaksfabriken av avantgardistiska filtpennor inringats i rött.

Jag tänkte helt enkelt, att det är så de flesta poeter startar: genom att på nytt uppfinna formexperiment som redan på Apollinaires tid var pyntade med spindelväv.
Detta förhastade omdöme reviderades i den stund jag satte mig ned och verkligen läste.
Det visade sig omedelbart att kritikerna överlag snarare underdrivit - eller, i några fall, avsiktligt sökt förringa - än överdrivit Hallstapoeternas betydelse. I efterhand är det svårt att avgöra vad jag uppskattade mest: Berit Lundbergs, av Ola & the Janglers influerade, formstränga sonetter på temat nötboskap och rotfrukter; Ann-Katrin Halls hallucinogena kärlekslyrik, med dess stråk av vild och svårmodig underkastelse, särskilt i debutsamlingen Men jag skiter väl i storken, eller den introverta intensiteten i Sven-Åke Tärnes glest satta, om grusmylla påminnande haikudiktning.
Allra mest berörde mig kanske den unge Lennart Hellsing-arvtagaren C. Axel Jönsson med sina skenbart enkla, i verkligheten utstuderade inrim: Herr Sork hänger all sin tvätt på tork.

När jag så småningom insåg att merparten av det här gänget låg i konflikt med Bonniers - den snöda marknaden ville kränga deras till the happy few förärade konst som "månadens bok" eller rentav dumpa i pocketbokens sladdriga pärmar med massupplagor och mediehysteri som följd - såg jag en chans att lotsa dem över till mitt eget förlag Timglaset.



Förhandlingarna är inte riktigt avslutade ännu. Men det ser lovande ut. I går var jag uppe och inspekterade författarverkstaden. På bilden (från vänster till höger): Berit Lundberg, Ann-Katrin Hall och jag själv. Tygstycket jag håller i handen är Ann-Katrins pågående projekt: litteraturhistoriens första diktsamling i form av en scarf. Den bär arbetsnamnet: Nya avsked äro oundvikliga. Mer vill jag inte avslöja.

Intervju med Philipp Lahm

Inför helgens final i Champions League fick jag en intervju med världens kanske nu mest boksynte fotbollsspelare, Bayern Münchens högerback Philipp Lahm.

Philipp Lahm, vad är ditt starkaste intryck av Thomas Manns Bergtagen?

Lahm: Helt klart den dokumentära känslan. Researchen - fotarbetet. I andra hand säkert verkets metaforiska kvaliteter; hur författaren övertygande lyckas visa att sanatoriet i själva verket är överallt, att det inte bara är Hans Castorp och hans olycksbröder som ligger döende i den tunna alpluften utan i princip hela vår västerländska kultur. Sen är jag också rätt svag för miljöskildringen, kurortslivet, de distinkta bilderna av solljuset på en viss markis i centrala Davos.

I din självbiografi Sidlinjen - En ytterback minns (för övrigt förtjänstfullt översatt till svenska av Ulrika Wallenström) skriver du, att du hade en period då du tvingades välja mellan W.G. Sebald och fotbollen. Kan du berätta lite om det?

Lahm: Jag upptäckte Sebald ungefär samtidigt som vi fick en ny tränare i klubben, en holländare vid namn Louis van Gaal. Hittills hade jag alltid spelat vänsterback, nu ville han plötsligt att jag skulle byta sida. Den där flytten, över till högerkanten, hade under normala omständigheter inte varit något att fästa sig vid. Men eftersom jag då var mitt uppe i läsningen av Saturnus ringar drabbades jag omgående av känslan att ha förlorat något som jag aldrig tidigare riktigt värdesatt. För mig är det Sebalds storhet som författare, att han låter oss bli delaktiga i en kollektiv sorg över allt som under seklernas lopp gått förlorat; de silverskimrande sillstimmen utanför Suffolks kuster, ett förfallet gods på hedlandet, Joseph Conrads polska barndom. Kanske låter det futtigt, men i omklädningsrummet hände det att jag drabbades av hysteriska gråtattacker var gång tränaren, på sin brutna tyska, talade om vänsterkanten. Den hade ju varit mitt territorium och var det inte längre.

Den här van Gaal, holländaren, visste han att du läste Sebald?

Lahm: Det kom fram på ett måndagsmöte. Mina kollegor i spelarrådet - Mark van Bommel som också är holländare, Miro Klose och Schweini - berättade det för honom och när han konfronterade mig med det, var det ju bara att erkänna.

Schweini?

Lahm: Bastian Schweinsteiger, för övrigt en litteraturkännare av rang och samlare av opublicerade Thomas Bernhard-manuskript. Men i alla fall, van Gaal. Han tvingade mig att i de andras åsyn lägga ut samtliga Sebaldböcker jag ägde på e-bay. Resten var en fråga om portokostnader; på en kvart hade jag femton villiga köpare.

Sista frågan, vilken av mina egna böcker har betytt mest för dig?

Lahm: Knivigt värre. Får man bara välja en? I så fall får det väl bli Hänryckt njure. Vår massör i Bayern München kan så gott som samtliga poem utantill och reciterar gärna. Jag rör mig ju mest i södra Europa och vet i princip nada om svensk geografi, men för mig kommer Ockelbo alltid att vara en magisk ort, för evigt förknippad med doften av liniment, det mjuka knakandet i den galonklädda brits man ligger på och massörens fundersamma knådanden. Faktiskt, en klassiker som Hänryckt njure har fått mig att på allvar fundera på att plugga anatomi efter fotbollskarriären.

Recension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Med risk för att låta som en riktigt gnällig batixhäxa – innan jag övergår till att recensera John Ajvide Lindqvists nya roman, måste jag först få pilla lite på indignationsventilen.

Varför måste all svensk litteratur nuförtiden vara sponsrad av någon stor marknadsaktör? Ni vet säkert vad jag menar; fenomenet är knappast nytt men likväl accelererande.





I backspegeln hittar vi sådana uppenbara fall av skamlös sponsring som Klas Östergrens Plåster (i vilken Salvequick dundrade in en sjysst hög kontanter), Björn Ranelids Synden (Oriflame!) och Ninni Holmqvists Kostym (KappAhl).

Från vårt eget (föga nogräknade) millennium räcker det kanske med att påminna om de mest omdebatterade produktplaceringarna: Maja Lundgrens Pompeji gav duktigt med klirr i kassan hos Tickets ägare, Torsten Ekboms instant classic Den osynliga domstolen finansierades – helt eller delvis – av Intrum Justitia; och till och med Bruno K. Öijer anspelade i sin mästerliga Svart som silver mer än en gång på fondmäklaren BlackRock och dennes World Mining Fund.

Bara i år har vi tvingats bevittna hur två författare vars namn man annars förknippar med omutlig integritet tagit ett ivrigt skutt ned från parnassen och över till reklampelarnas glättiga värld – jag syftar så klart på Magnus Florins Ränderna (en enda ystert prasslande annons för Marimekko) samt Susanna Alakoskis väktarpanegyriska Håpas du trifs bra i fengelset med dess bitvis beklämmande bisarra knäfall inför sponsorn Securitas.



Till sitt försvar har dessa författare ofta anfört de historiska prejudikaten Herr Arnes penningar (Enskilda banken) och Doktor Glas (Kosta). Det är jämförelser som haltar. Betänkligt. Både Selma och Hjalmar S tillhörde ju den unga arbetarlitteraturens absoluta trasproletariat. Som bekant sjåade den ena som tandhygienist, den andra som stuveriarbetare. Pengarna som storfinansen mockade in i deras pågående bokprojekt var alltså inte bara mer än välkomna, de var också ett sätt att slippa ryggskott.

I dag är det lite annorlunda. För den genomsnittlige litteratören finns tusen och en möjligheter att gå lite +. Man kan extraknäcka som tv-kock, arrangera stadsvandringar i det egna persongalleriets fotspår, softa med publiken på Finlandsfärja eller casha hem storvinsten genom att spela på nästa Nobelpristagare. Verkligen sälja sig till marknaden behöver ingen.

Desto mer obegripligt att John Ajvide upplåter dussintals sidor åt att saluföra produkter från den så kallade barnmatsindustrin. Faktiskt driver han sin produktplacering så långt att det nästan ter sig subversivt; en av de båda huvudpersonerna livnär sig högt upp i tonåren uteslutande på Sempers smakportioner. Realismus, any one?




***







Själva romanen då? Intrigen är snabbt berättad: två trallande tjejer – Theres och Teresa – finner varandra genom den utökade kommunala barnomsorg som ibland lite slarvigt kallas: nätet. De börjar musicera tillsammans, intresserar sig för Skansens djurliv och upplever ett aktivitetsspäckat dygn i idyllisk sommarstugemiljö där de påtar i jorden och ägnar redskapsbodens många verktyg en viss förströdd uppmärksamhet.

Mycket mer än så händer egentligen inte. Två flickor, slitna mellan hobbies som kanske är oförenliga – å ena sidan musiken som är passiviserande men skänker njutning, åt andra sidan träslöjden som kan tänkas påverka deras framtida yrkesval.

Det måste fastslås: här har vi en författare som aldrig ryggar tillbaka för den oförfalskade pastoralen. Har man som läsare svårt för dessa oskuldsfulla, evigt äpplekindade småflickor; söker man efter spänning och rafflande konflikter; kräver man av litteraturen suveränt byggda intrigslingor och rappa dialoger; vill man av en samtida roman också ha en gestaltad analys av ondskans mekanismer; ja, då är John Ajvide Lindqvist kanske inte det självklara valet nästa gång bokbussen har vägarna förbi.

Själv tillhör jag den sparsmakade skara som uppskattar de långa, eftertänksamma, nästan pedantiskt utmejslade meningarna. Den religiöst färgade extas som slår upp från sidorna de otaliga gånger författaren skildrar cykelvägar i Roslagen, skuggan under granarna i skygga kantarellskogar, morgonljuset över en uppländsk brygga – allt detta gör John Ajvide Lindqvist till en solitär i den samtida litteraturen.

Kritikerna har ofta jämfört honom med en viss Steven King (en författare jag förgäves sökt googla). För varje bok blir det i mina ögon alltmer uppenbart att den han verkligen brås på är Elsa Beskow. Det är ett högt betyg och jag förlåter honom, nästan, det där med barnmaten.

Hänryckt njure

DN skriver i dag, något svassande, om tidskriften Re:publics antirojalistiska bröllopsspecial.

Som ni kanske minns utlyste hovkonditor Mårten Castenfors för en tid sedan en tävling om vem av landets poeter som kunde fixa den snyggaste princesstårtan. Alla recept var tillåtna så länge själva stommen var en massiv klump grädde. Gensvaret var givetvis överväldigande. När deadline närmade sig var trottoarerna utanför Liljevalchs rosaglittriga av all marsipan som droppade ut från de tårtkartonger den förväntansfulla kultureliten bar fram. Dock: många var kallade, men få utvalda.

Nu har några av de minor poets som den gången fick sina bakverk refuserade bytt sida. Konkret: ej längre rojalister låtsas de nu tillhöra det republikanska gardet. För att verkligen hämnas den kränkning det tveklöst innebar att inte platsa i hyllningskören har de helt sonika producerat ett knippe anti-rojalistiska poem, som Re:public nu påpassligt publicerar.

Upphovsmännen är, fömodar jag, evigt dömda att fortsätta knega som tandhygienister och stuveriarbetare. Jag betraktar deras dikter och ser bara svärmar av hårda, trubbiga ord men inga riktiga känslor. Undantaget är den unge, talangfulle Göran Greider - ett namn som vi kanske så småningom får anledning att lägga på minnet. En smula ironiskt är det likväl att denne subtile verssmed, av allt att döma skolad i Karlfeldts höga läroverk, tycks ha missat att Jonas Bergström inte längre är spelbar som nästa prinsessgemål.

För i unge Greiders dikt är det "Ockelbo-Daniel" som uppbär sympatierna, medan den numera avpolletterade Bergström beskrivs så här:

Han ser ut som en karikatyr på
en överklasstyp, litet slemmig,
född med höga inkomster, en ung man
från Djursholm som kommer
att verkställa mycket illvilligt klassförtryck
under sina kommande dagar


* * *

I det här sammanhanget bara måste jag få påminna om min egen diktsamling Hänryckt njure.






Alla minns säkert vilken uppståndelse (och, måste man tillägga, uppriktig beundran) den väckte då första upplagan förgyllde bokhandelsdiskarna.
Nu är ett nytryck på väg (liksom översättningar till tyska och norska) och för er som missat detta guldkorn: det unika med Hänryckt njure är att den egentligen är två. Två stycken böcker. En rojalistisk - och en anti-rojalistisk. När man tröttnat på champagnen i den förra avdelningen, vänder man bara på boken och börjar läsa ifrån andra hållet istället. (Och där är det hardcore, kan jag meddela. T-Röd snarare än skumpa.) "Fiffigt men också lite förvirrande", skrev DN:s poesiadministratör Åsa Beckman, "jag menar, vad tycker Vera Quist egentligen själv?"

Nu när det börjar dra ihop sig till utbyte av ringar, känner jag mig lite småsugen på att efterhand publicera ett urval av dikterna här.
Det skulle kunna bli som ett slags förfest.
Inför prinsesstårtan.

Vi startar omgående, med min egen personiga favorit. Jag syftar givetvis på Det är bara ditt yttre som är Ockelbo.
Det är en liten pärla som har alla förutsättningar att bli en av svensk poesis riktiga klassiker, kanske för att den inte söker krångla till det utan skriver om kärleken och de stora känslorna med en enkelhet som ofta påminner om de vackraste bitarna av Höga visan.

Here we go:


Det är bara ditt yttre som är Ockelbo
de lite snedgångna promenadskorna
den lösa slipsknuten
manschetterna som ständigt är på rymmen
från kavajens alltför korta ärmar

Resten är Versailles
Jag vet
Jag har noga studerat
röntgenbilderna
sett skimret av bladguld
kring dina njurar
anat näckrosornas närvaro
statyparken svandammen

äkta blått blod behöver inte vara nedärvt
det kan doneras
av en givare som själv är i behov
av transfusion

Se på mig
mitt yttre är Drottningholm
diademen, de frasande klänningarna

Resten är bakluckeloppis
minnen av älgjakter, min fars gummistövlar

Jag ger dig min glans
i utbyte mot en skärva, en enda
av din barocka själs prakt

From Hell

I veckan blev jag uppringd av en kulturredaktör på radion. Det gällde min klassiska elegi När jag flyttade ut stormade ni redan uppför trappan; de hade rekryterat en skådis för att läsa in den och så skulle resultatet sändas i programmet Önskedikten. Av mig ville redaktörn ha vad han kallade typ lite bakgrundsfakta.
Vad menar du, frågade jag.
Jamen du vet. Vad dikten handlar om. När du skrev den och vad du kände just då, om du var lite smådeppig eller så.
Jag är fan aldrig lite smådeppig.
Okej, suckade han. Men kan du inte bara hinta lite om vad den typ handlar om, dikten?
Det är en lång historia, sade jag.
Han fattade. Han bad om ursäkt för att han stört mig och lade taktfullt på. Sekunden efteråt hade jag redan glömt vad han hette.

Men så här var det i alla fall.

Det fanns ett hus.

I en annan tid hade gatan kallats: Besvärsgränd. Nu var namnet borta sen länge, men atmosfären dröjde kvar. Det var så jag växte upp, två blonda flätor, omgivna av fattigt och illvilligt folk. Vår lägenhet var den som ligger ytterst till höger, uppe på femte våningen. Ofta stod jag på balkongen och såg duggregnet falla över resterna av en sprucken stadsplanering. Grannarna gick tidigt och kom hem sent. Jag tror de jobbade som typografer, kallskänkor, körsnärer, stuvare, speditörer och dansbandsmusiker. Många skilsmässor, i det köldskadade trapphuset ruvade nyckelbarnen över ett aldrig avslutat parti yatzi.

Interiörerna ser jag bara suddigt framför mig. Men jag kommer aldrig att glömma mitt eget flickrum: en sliten byrå, en sjavig golvlampa vars fläckade tygskärm pryddes av något slags oaptitliga stiliserade frukter (till hälften persikor, till hälften muterade matäpplen av den gulnade sorten) och det trasiga dragspel jag vann på IOGT:s tombola. Bortskämd var väl det sista man blev, i en sån miljö.

Så småningom fick jag chansen att sticka utomlands några år. När folk på kontinenten frågade varifrån jag kom svarade jag med visst patos: From hell. Jag menade det verkligen; åtminstone menade jag det just då. Tillbaka i hemstaden undvek jag sedan under många år all beröring med barndomens betongpalats.

Det var först när Nina Solomin gjorde en intervju med mig för Vi som en obarmhärtig fotograf tvingade mig att åter uppsöka denna monstruösa vagga. Till det yttre hade ingenting förändrats. Men så fort vi gläntade på porten kände jag att allt ändå var annorlunda. I trapphuset stod lägenhetsdörrarna på vid gavel. Likt en sömngångare hasade jag mig upp till femte våningen. I köket, på min plats, satt en flicka i yngre tonåren. Hon var klippt som en skinnskalle, piercad hela vägen från ögonbrynet och ned till mungipan, och hon bläddrade föraktfullt i den just då aktuella nyöversättningen av Thomas Manns Buddenbrooks.
Snacka om konstlad dialog, sade hon och himlade med ögonen.
JAG: Var är dina föräldrar?
MONSTRET: Kvar på redaktionen. Men asså hör bara hur pretto det låter med alla de här samplade franska citaten…

Efter en hastig blick på vardagsrummet med sina dignande bokhyllor, sovrummen med tv-skärmar stora som biodukar, badrummet med portugisiskt kakel upp till taket, flydde jag nedför trapporna. Diagnosen var inte svår att ställa: mitt hus, mitt älskade barndomshem, hade ockuperats av kulturarbetare. De bloggade från sina balkonger, skådisarna övade repliker i duschen, de språkmaterialistiska poeterna gick skallgång i grovsoprummet på jakt efter köttiga tillhyggen, de neoimpressionistiska akvarellmålarna klippte med parfymerade nagelsaxar basilikablad från köksbänkens späda plantor och i pingisrummet övade en trio saxofonister ironiskt vemodiga slingor från en svunnen tid.

Under tiden hade fotografen gått sin egen rond i huset. Hans ögon lyste. Sjysst DDR-retro, viskade han och smekte det utputande objektivet.
Eller hur, sekunderade jag.
På väg hem, eller för att vara oändligt exakt, i parken något tiotal meter bort (den som av traktens ungar fortfarande kallas: Haren), skrev jag sen, i vanmäktig inspiration, den dikt som P1:s lyssnare nu ska trakteras med.

Här är den, by the way:

När jag flyttade ut stormade ni redan uppför trapporna
Och i ert kölvatten kom
Stadsbuden flyttkartongerna gitarrfodralen med vinfärgad sammet
När allt var på sin plats
När ni hade renoverat garderoben städskrubben spisfläkten
Fanns ingen plats för duggregnet
Också silverfiskarna vräktes
Och sist av allt
Förvisades de kanelfärgade fjolårslöven
Som brukade rassla framför porten långt in i maj

(Ur Exilen och paraplydrinkarna, 2007)

Bokbålets skönhet och sorg

Manuskript brinner inte, påstod den olycklige Michail Bulgakov.

Kanske var han inte förtrogen med den yppersta av etanolblandningar, alltså gamla hederliga T-Röd.

Hursomhelst, i det sprakande bålet har jag kastat allt.

Och då menar jag verkligen: allt. Uppföljaren till min senaste roman, ett halvt dussin nästan tryckfärdiga kulturartiklar (flera av dem på det kontroversiella temat "rondelljyckar"), en av Dramaten antagen enaktare (som jag tack och lov själv hann dra tillbaka) och vidare, kanske det smärtsammaste beslutet, den starkt självbiografiska skrift som gick under arbetsnamnet Ett kärr av saknad och som handlade om den existentiella avgrund min familj och jag tvingades blicka ned i sedan guldhamstern Frithiof oväntat lämnat oss (nästan säker på att det var en leversjukdom)...

Nu vill jag bara bli tom. Börja om.

Sakta hitta tillbaka till de riktiga orden.

Ur askan ska nya verk stiga.

Det är min förvissning.