Hallstapoeterna i profil: Rudolf Larsson

Förra inlägget postades lite väl snabbt. När jag presenterade några av mina favoriter bland Hallstadiktarna glömde jag oförlåtligt nog bort att ens nämna RUDOLF LARSSON. Jag ber om ursäkt för detta. Aska på min förkrossade vårhatt. Här kommer, in extenso, ett fint exempel på hans skrivkonst:

Trädgård anlades, däri förädlade fruktträd planterades
Oh-a oh
vilka lämnade stor skörd i prima frukt
Oh-a oh
Nyodlingar uppfördes i avsevärd omfattning, ävenså
brytning i åkern och anläggande av stenmurar
I detta förarbete fick sonen Josef
I met your children
Oh-a oh
deltaga eller rättare växa in,
What did you tell them?
så att, när han år 1913 började som arrendator
av den kära födelsegården
Winter came and broke your heart.
började han där
Oh-a-a-a oh
förverkliga
Oh-a oh
alla de framtidsdrömmar,
You were the first one
som hägrat
Oh-a oh
för honom under det tidigare arbetet
You were the last one

Rudolf Larsson, Ekonomien är god (2008)

* * *

Det vi bevittnar är inget mindre än ett litet poetiskt mirakel.
Vad "Rulle" här gör är helt enkelt att sampla två till synes inkompatibla källor med varandra, å ena sidan några rader ur den agrara klassikern De 52 pristagarna 1923 vid tävlan mellan välskötta mindre jordbruk och, å den andra, de mest efterhängsna doakörerna från The Buggles oförglömliga Video Killed the Radio Star.

Resultatet blir en text där helt nya innebörder skavs fram i friktionen mellan lantbruksprosans trygga tillförsikt och den postmodernistiska popsångens illusionslösa cynismer. Om jag ska tolka dikten, tycker jag att den gestaltar en annalkande konkurs: en bonde som av omständigheterna ("winter came") tvingas ge upp drömmen om att odla sin egen mark. Men det är självfallet bara spekulationer. Kanske är det istället en dikt om en pyrande generationskonflikt? Författaren själv är föredömligt dold, vi anar knappt myllret av potentiella innebörder, utan följer bara som hypnotiserade de håriga händerna som sticker fram bak den mästerliga marionettspelarens rödsvarta skynke. Kort sagt, en juvel i samtidspoesin.

Rulle hårt trängd av autografjägare

Sonettlaboratoriet Hallstavik

Under vintern plöjde jag allt jag kom över av det unga författarkollektiv som, något missvisande, går under namnet Sonettlaboratoriet Hallstavik.

I början var jag skeptisk: det ena bokpaketet efter det andra dunsade in genom brevinkastet, alla frankerade med frimärken föreställande kungahusets olika medlemmar klistrade upp och ned, kuverten dessutom hemmagjorda, disparata delar av en lokal annonstidning ihoplimmade till bisarra collage där förmenta nyckelord som kostöld, gräsbränder, Pepparkaksfabriken av avantgardistiska filtpennor inringats i rött.

Jag tänkte helt enkelt, att det är så de flesta poeter startar: genom att på nytt uppfinna formexperiment som redan på Apollinaires tid var pyntade med spindelväv.
Detta förhastade omdöme reviderades i den stund jag satte mig ned och verkligen läste.
Det visade sig omedelbart att kritikerna överlag snarare underdrivit - eller, i några fall, avsiktligt sökt förringa - än överdrivit Hallstapoeternas betydelse. I efterhand är det svårt att avgöra vad jag uppskattade mest: Berit Lundbergs, av Ola & the Janglers influerade, formstränga sonetter på temat nötboskap och rotfrukter; Ann-Katrin Halls hallucinogena kärlekslyrik, med dess stråk av vild och svårmodig underkastelse, särskilt i debutsamlingen Men jag skiter väl i storken, eller den introverta intensiteten i Sven-Åke Tärnes glest satta, om grusmylla påminnande haikudiktning.
Allra mest berörde mig kanske den unge Lennart Hellsing-arvtagaren C. Axel Jönsson med sina skenbart enkla, i verkligheten utstuderade inrim: Herr Sork hänger all sin tvätt på tork.

När jag så småningom insåg att merparten av det här gänget låg i konflikt med Bonniers - den snöda marknaden ville kränga deras till the happy few förärade konst som "månadens bok" eller rentav dumpa i pocketbokens sladdriga pärmar med massupplagor och mediehysteri som följd - såg jag en chans att lotsa dem över till mitt eget förlag Timglaset.



Förhandlingarna är inte riktigt avslutade ännu. Men det ser lovande ut. I går var jag uppe och inspekterade författarverkstaden. På bilden (från vänster till höger): Berit Lundberg, Ann-Katrin Hall och jag själv. Tygstycket jag håller i handen är Ann-Katrins pågående projekt: litteraturhistoriens första diktsamling i form av en scarf. Den bär arbetsnamnet: Nya avsked äro oundvikliga. Mer vill jag inte avslöja.

Intervju med Philipp Lahm

Inför helgens final i Champions League fick jag en intervju med världens kanske nu mest boksynte fotbollsspelare, Bayern Münchens högerback Philipp Lahm.

Philipp Lahm, vad är ditt starkaste intryck av Thomas Manns Bergtagen?

Lahm: Helt klart den dokumentära känslan. Researchen - fotarbetet. I andra hand säkert verkets metaforiska kvaliteter; hur författaren övertygande lyckas visa att sanatoriet i själva verket är överallt, att det inte bara är Hans Castorp och hans olycksbröder som ligger döende i den tunna alpluften utan i princip hela vår västerländska kultur. Sen är jag också rätt svag för miljöskildringen, kurortslivet, de distinkta bilderna av solljuset på en viss markis i centrala Davos.

I din självbiografi Sidlinjen - En ytterback minns (för övrigt förtjänstfullt översatt till svenska av Ulrika Wallenström) skriver du, att du hade en period då du tvingades välja mellan W.G. Sebald och fotbollen. Kan du berätta lite om det?

Lahm: Jag upptäckte Sebald ungefär samtidigt som vi fick en ny tränare i klubben, en holländare vid namn Louis van Gaal. Hittills hade jag alltid spelat vänsterback, nu ville han plötsligt att jag skulle byta sida. Den där flytten, över till högerkanten, hade under normala omständigheter inte varit något att fästa sig vid. Men eftersom jag då var mitt uppe i läsningen av Saturnus ringar drabbades jag omgående av känslan att ha förlorat något som jag aldrig tidigare riktigt värdesatt. För mig är det Sebalds storhet som författare, att han låter oss bli delaktiga i en kollektiv sorg över allt som under seklernas lopp gått förlorat; de silverskimrande sillstimmen utanför Suffolks kuster, ett förfallet gods på hedlandet, Joseph Conrads polska barndom. Kanske låter det futtigt, men i omklädningsrummet hände det att jag drabbades av hysteriska gråtattacker var gång tränaren, på sin brutna tyska, talade om vänsterkanten. Den hade ju varit mitt territorium och var det inte längre.

Den här van Gaal, holländaren, visste han att du läste Sebald?

Lahm: Det kom fram på ett måndagsmöte. Mina kollegor i spelarrådet - Mark van Bommel som också är holländare, Miro Klose och Schweini - berättade det för honom och när han konfronterade mig med det, var det ju bara att erkänna.

Schweini?

Lahm: Bastian Schweinsteiger, för övrigt en litteraturkännare av rang och samlare av opublicerade Thomas Bernhard-manuskript. Men i alla fall, van Gaal. Han tvingade mig att i de andras åsyn lägga ut samtliga Sebaldböcker jag ägde på e-bay. Resten var en fråga om portokostnader; på en kvart hade jag femton villiga köpare.

Sista frågan, vilken av mina egna böcker har betytt mest för dig?

Lahm: Knivigt värre. Får man bara välja en? I så fall får det väl bli Hänryckt njure. Vår massör i Bayern München kan så gott som samtliga poem utantill och reciterar gärna. Jag rör mig ju mest i södra Europa och vet i princip nada om svensk geografi, men för mig kommer Ockelbo alltid att vara en magisk ort, för evigt förknippad med doften av liniment, det mjuka knakandet i den galonklädda brits man ligger på och massörens fundersamma knådanden. Faktiskt, en klassiker som Hänryckt njure har fått mig att på allvar fundera på att plugga anatomi efter fotbollskarriären.

Recension: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Med risk för att låta som en riktigt gnällig batixhäxa – innan jag övergår till att recensera John Ajvide Lindqvists nya roman, måste jag först få pilla lite på indignationsventilen.

Varför måste all svensk litteratur nuförtiden vara sponsrad av någon stor marknadsaktör? Ni vet säkert vad jag menar; fenomenet är knappast nytt men likväl accelererande.





I backspegeln hittar vi sådana uppenbara fall av skamlös sponsring som Klas Östergrens Plåster (i vilken Salvequick dundrade in en sjysst hög kontanter), Björn Ranelids Synden (Oriflame!) och Ninni Holmqvists Kostym (KappAhl).

Från vårt eget (föga nogräknade) millennium räcker det kanske med att påminna om de mest omdebatterade produktplaceringarna: Maja Lundgrens Pompeji gav duktigt med klirr i kassan hos Tickets ägare, Torsten Ekboms instant classic Den osynliga domstolen finansierades – helt eller delvis – av Intrum Justitia; och till och med Bruno K. Öijer anspelade i sin mästerliga Svart som silver mer än en gång på fondmäklaren BlackRock och dennes World Mining Fund.

Bara i år har vi tvingats bevittna hur två författare vars namn man annars förknippar med omutlig integritet tagit ett ivrigt skutt ned från parnassen och över till reklampelarnas glättiga värld – jag syftar så klart på Magnus Florins Ränderna (en enda ystert prasslande annons för Marimekko) samt Susanna Alakoskis väktarpanegyriska Håpas du trifs bra i fengelset med dess bitvis beklämmande bisarra knäfall inför sponsorn Securitas.



Till sitt försvar har dessa författare ofta anfört de historiska prejudikaten Herr Arnes penningar (Enskilda banken) och Doktor Glas (Kosta). Det är jämförelser som haltar. Betänkligt. Både Selma och Hjalmar S tillhörde ju den unga arbetarlitteraturens absoluta trasproletariat. Som bekant sjåade den ena som tandhygienist, den andra som stuveriarbetare. Pengarna som storfinansen mockade in i deras pågående bokprojekt var alltså inte bara mer än välkomna, de var också ett sätt att slippa ryggskott.

I dag är det lite annorlunda. För den genomsnittlige litteratören finns tusen och en möjligheter att gå lite +. Man kan extraknäcka som tv-kock, arrangera stadsvandringar i det egna persongalleriets fotspår, softa med publiken på Finlandsfärja eller casha hem storvinsten genom att spela på nästa Nobelpristagare. Verkligen sälja sig till marknaden behöver ingen.

Desto mer obegripligt att John Ajvide upplåter dussintals sidor åt att saluföra produkter från den så kallade barnmatsindustrin. Faktiskt driver han sin produktplacering så långt att det nästan ter sig subversivt; en av de båda huvudpersonerna livnär sig högt upp i tonåren uteslutande på Sempers smakportioner. Realismus, any one?




***







Själva romanen då? Intrigen är snabbt berättad: två trallande tjejer – Theres och Teresa – finner varandra genom den utökade kommunala barnomsorg som ibland lite slarvigt kallas: nätet. De börjar musicera tillsammans, intresserar sig för Skansens djurliv och upplever ett aktivitetsspäckat dygn i idyllisk sommarstugemiljö där de påtar i jorden och ägnar redskapsbodens många verktyg en viss förströdd uppmärksamhet.

Mycket mer än så händer egentligen inte. Två flickor, slitna mellan hobbies som kanske är oförenliga – å ena sidan musiken som är passiviserande men skänker njutning, åt andra sidan träslöjden som kan tänkas påverka deras framtida yrkesval.

Det måste fastslås: här har vi en författare som aldrig ryggar tillbaka för den oförfalskade pastoralen. Har man som läsare svårt för dessa oskuldsfulla, evigt äpplekindade småflickor; söker man efter spänning och rafflande konflikter; kräver man av litteraturen suveränt byggda intrigslingor och rappa dialoger; vill man av en samtida roman också ha en gestaltad analys av ondskans mekanismer; ja, då är John Ajvide Lindqvist kanske inte det självklara valet nästa gång bokbussen har vägarna förbi.

Själv tillhör jag den sparsmakade skara som uppskattar de långa, eftertänksamma, nästan pedantiskt utmejslade meningarna. Den religiöst färgade extas som slår upp från sidorna de otaliga gånger författaren skildrar cykelvägar i Roslagen, skuggan under granarna i skygga kantarellskogar, morgonljuset över en uppländsk brygga – allt detta gör John Ajvide Lindqvist till en solitär i den samtida litteraturen.

Kritikerna har ofta jämfört honom med en viss Steven King (en författare jag förgäves sökt googla). För varje bok blir det i mina ögon alltmer uppenbart att den han verkligen brås på är Elsa Beskow. Det är ett högt betyg och jag förlåter honom, nästan, det där med barnmaten.