Visst fokus läggs på dikten Schuttkahn, vars upptakt artikelförfattaren Axel Englund nyöversätter så här:
Vattentimma, avfallspråmen
bär oss mot kvällen, vi har,
liksom den, ingen brådska, ett dött
Varför står vid aktern.
Frågan är dock om den berömda pråmen verkligen är en "avfallspråm"?
När Lars-Inge Nilsson 1999 gjorde sin tolkning av dikten laborerade han istället (som Bernur påminner om) med formeln "gruspråm":
Vattentimme, gruspråmen
för oss till kvällen, vi har,
som den, ingen brådska, ett dött
varför står i aktern.
Går man till ordböckerna ser man att det lilla, nästan obetydliga ordet Schutt ofta ställt till det för lexikograferna.
I Otto Hoppes klassiska Tysk-svensk ordbok ges följande förslag: 1. grushög; (byggnads)grus, byggnadsavfall; äv. stenskärv, sopor; ruiner. 2. mått spannmål el. malt.
I Norstedts TYSK-svenska/SVENSK-tyska ordboken från 1994 anges istället: 1. geol. förvittringsgrus, detritus. 2. byggnadsgrus, byggnadsvfall
Ingen av ordböckerna befattar sig med det stående uttrycket Schutt und Asche, det vill säga (den även, eller kanske framförallt, metaforiska) ruinhögen, resterna av det nedbrunna huset, eldens kvarlåtenskap.
* * *
Om man på svenska gör den berömda pråmen till en "avfallspråm" blir den ju ett transportmedel som används inom den kommunala sophanteringen.
Flytande sophämtning finns lite varstans i världen.
Venedig är väl det klassiska exemplet:
.jpg){kind=spacer}
Utanför på vattnet visar sig sopgondolen paddlad av två enårade banditer, heter det hos Tomas Tranströmer. Enårade sopgubbar hittar man i dag framförallt i Spreewald, vars Müllkähne fortfarande stakas fram i de grunda, dyiga kanalerna:
I Celans dikt är det dock inga organiska sopor som ligger på pråmen, inget hushållsavfall.
Utan med största säkerhet bråte från ett rivet eller nyligen renoverat hus.
Gamla trossbottnar, tegelskärvor, krossade kakelplattor, kanske en och annan cementklump.
Alltså ett flytande ruinlandskap i miniatyr.
The quest goes on.
"Avfallspråm" leder till fel associationer (halvruttna kålhuvuden, en torr baguettestump,en hopknycklad cellofanremsa), medan "gruspråm" också är för konkret: småsten, dammande och lite trubbiga, matt glänsande i det sista skymningsljuset.
