Men när vår favoritskribent i svensk media gör det, då har man inget annat val än att hänga på.
Anledningen stavas Goran Bregovic.
För många år sen skulle hans kumpan, regissören Emir Kusturica erövra Amerikas filmdukar. Det var tidigt 90-tal, Zigenarnas tid trollband publiken runtom i Europas sammetsblänkande biosalonger och filmkritikerna tävlade om att överösa Kusturica med superlativer. Han var den som skulle axla Fellinis fallna mantel. Han var magikern, hypnotisören, den gudomlige marionettspelaren.
Och nu skulle han alltså ta USA. Resultatet blev platt fall. Arizona Dream var en övergödd kalkon; i rollistan trängdes en ung Johnny Depp med Jerry Lewis, Faye Dunaway och den då uppburna skönhetsdrottningen Paulina Porizkova. Men ensemblen gick omedelbart vilse i den surrealistiska handlingen; Depp stövlar omkring i öknen och drömmer att han är en inuit, flammande solnedgångar exploderar bakom en fallfärdig veranda, och den absolut enda räddningen... var musiken.
Goran Bregovics melankoliska Balkanhymner, framförda av en viss Iggy Pop.
Symbiosen mellan Sarajevo och Arizona, som på filmduken bara utmynnade i frontal kulturkrock, fullbordades övertygande och med ett slags omedelbart smittande självklarhet varje gång Iggy tog ton till Gorans långnaglade gitarrspel.
Sen gick åren, och med tiden började Bregovic införliva de här amerikanska melodierna i sin egen repertoar.
Här ett sanslöst framförande av Death Car. Sarajevo år 2000.
I det taffligt filmade klippet ser man, i upptakten, ett myller av
avskurna ben som tycks ha en smula bråttom in på scenen - Goran B har redan börjat spela.
Efter ytterligare ett tag inser man vilken funktion de fyller.
Nämligen att i det ögonblick Bregovic (med sin oefterhärmliga brytning) sjunger: When your hand was down my dick... it felt quite amazing, fylla på bakifrån med andäktigt smäktande doakörer: "AaahAaaah".
Amazing.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar