Varför måste all svensk litteratur nuförtiden vara sponsrad av någon stor marknadsaktör? Ni vet säkert vad jag menar; fenomenet är knappast nytt men likväl accelererande.
I backspegeln hittar vi sådana uppenbara fall av skamlös sponsring som Klas Östergrens Plåster (i vilken Salvequick dundrade in en sjysst hög kontanter), Björn Ranelids Synden (Oriflame!) och Ninni Holmqvists Kostym (KappAhl).
Från vårt eget (föga nogräknade) millennium räcker det kanske med att påminna om de mest omdebatterade produktplaceringarna: Maja Lundgrens Pompeji gav duktigt med klirr i kassan hos Tickets ägare, Torsten Ekboms instant classic Den osynliga domstolen finansierades – helt eller delvis – av Intrum Justitia; och till och med Bruno K. Öijer anspelade i sin mästerliga Svart som silver mer än en gång på fondmäklaren BlackRock och dennes World Mining Fund.
Bara i år har vi tvingats bevittna hur två författare vars namn man annars förknippar med omutlig integritet tagit ett ivrigt skutt ned från parnassen och över till reklampelarnas glättiga värld – jag syftar så klart på Magnus Florins Ränderna (en enda ystert prasslande annons för Marimekko) samt Susanna Alakoskis väktarpanegyriska Håpas du trifs bra i fengelset med dess bitvis beklämmande bisarra knäfall inför sponsorn Securitas.
Till sitt försvar har dessa författare ofta anfört de historiska prejudikaten Herr Arnes penningar (Enskilda banken) och Doktor Glas (Kosta). Det är jämförelser som haltar. Betänkligt. Både Selma och Hjalmar S tillhörde ju den unga arbetarlitteraturens absoluta trasproletariat. Som bekant sjåade den ena som tandhygienist, den andra som stuveriarbetare. Pengarna som storfinansen mockade in i deras pågående bokprojekt var alltså inte bara mer än välkomna, de var också ett sätt att slippa ryggskott.
I dag är det lite annorlunda. För den genomsnittlige litteratören finns tusen och en möjligheter att gå lite +. Man kan extraknäcka som tv-kock, arrangera stadsvandringar i det egna persongalleriets fotspår, softa med publiken på Finlandsfärja eller casha hem storvinsten genom att spela på nästa Nobelpristagare. Verkligen sälja sig till marknaden behöver ingen.
Desto mer obegripligt att John Ajvide upplåter dussintals sidor åt att saluföra produkter från den så kallade barnmatsindustrin. Faktiskt driver han sin produktplacering så långt att det nästan ter sig subversivt; en av de båda huvudpersonerna livnär sig högt upp i tonåren uteslutande på Sempers smakportioner. Realismus, any one?
***
Själva romanen då? Intrigen är snabbt berättad: två trallande tjejer – Theres och Teresa – finner varandra genom den utökade kommunala barnomsorg som ibland lite slarvigt kallas: nätet. De börjar musicera tillsammans, intresserar sig för Skansens djurliv och upplever ett aktivitetsspäckat dygn i idyllisk sommarstugemiljö där de påtar i jorden och ägnar redskapsbodens många verktyg en viss förströdd uppmärksamhet.
Mycket mer än så händer egentligen inte. Två flickor, slitna mellan hobbies som kanske är oförenliga – å ena sidan musiken som är passiviserande men skänker njutning, åt andra sidan träslöjden som kan tänkas påverka deras framtida yrkesval.
Det måste fastslås: här har vi en författare som aldrig ryggar tillbaka för den oförfalskade pastoralen. Har man som läsare svårt för dessa oskuldsfulla, evigt äpplekindade småflickor; söker man efter spänning och rafflande konflikter; kräver man av litteraturen suveränt byggda intrigslingor och rappa dialoger; vill man av en samtida roman också ha en gestaltad analys av ondskans mekanismer; ja, då är John Ajvide Lindqvist kanske inte det självklara valet nästa gång bokbussen har vägarna förbi.
Själv tillhör jag den sparsmakade skara som uppskattar de långa, eftertänksamma, nästan pedantiskt utmejslade meningarna. Den religiöst färgade extas som slår upp från sidorna de otaliga gånger författaren skildrar cykelvägar i Roslagen, skuggan under granarna i skygga kantarellskogar, morgonljuset över en uppländsk brygga – allt detta gör John Ajvide Lindqvist till en solitär i den samtida litteraturen.
Kritikerna har ofta jämfört honom med en viss Steven King (en författare jag förgäves sökt googla). För varje bok blir det i mina ögon alltmer uppenbart att den han verkligen brås på är Elsa Beskow. Det är ett högt betyg och jag förlåter honom, nästan, det där med barnmaten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar