Manuskript brinner inte, påstod den olycklige Michail Bulgakov.
Kanske var han inte förtrogen med den yppersta av etanolblandningar, alltså gamla hederliga T-Röd.
Hursomhelst, i det sprakande bålet har jag kastat allt.
Och då menar jag verkligen: allt. Uppföljaren till min senaste roman, ett halvt dussin nästan tryckfärdiga kulturartiklar (flera av dem på det kontroversiella temat "rondelljyckar"), en av Dramaten antagen enaktare (som jag tack och lov själv hann dra tillbaka) och vidare, kanske det smärtsammaste beslutet, den starkt självbiografiska skrift som gick under arbetsnamnet Ett kärr av saknad och som handlade om den existentiella avgrund min familj och jag tvingades blicka ned i sedan guldhamstern Frithiof oväntat lämnat oss (nästan säker på att det var en leversjukdom)...
Nu vill jag bara bli tom. Börja om.
Sakta hitta tillbaka till de riktiga orden.
Ur askan ska nya verk stiga.
Det är min förvissning.
4 kommentarer:
Vera, säg att det är ett... skämt?
Du har väl inte bara bränt typ rubbet?
Kram,
Lisa I.
Ähhm? Nuför tiden har man ju ändå allt på hård disken. Bränna manus det var ju sånt dem gjorde på Strindbergs epok.
Jo, allt slängt. Allt aska. Ville inte skriva det rent ut i inlägget ovan, men ju mer jag funderar över vad jag gjort... desto mer skramlar den nedtrillade polletten. Eller enklare uttryckt, det här är min hämnd på min förre förläggare.
Han var för girig med sitt tjat om ständigt nya uppföljare till mina gamla böcker.
Då går det så här.
Satan vad det sved i ögonen, förresten.
Ska man tro på det?
Knappast väl.
Vi är nog rätt många som står i kö för att trycka dina texter, Vera.
Glöm aldrig det ;-)
Kram,
Lisa I.
Skicka en kommentar