Det började med nattens och stormens gud, en svart idol utan ögon, inför vilken människorna dansade nakna och insmorda med blod. Längre fram, på republikens tid, fanns det många gudar med hustrur, barn, knarrande sängar och en riskfritt exploderande blixt. Till slut var det bara vidskepliga neurasteniker som i fickan brukade ha en liten statyett av salt, föreställande ironiens gud. Vid denna tid fanns det ingen större gud.
Då kom barbarerna. Också de satte stort värde på ironiens lilla gud. De brukade krossa den under klacken och strö den på maten.
Zbigniew Herbert, Ur mytologin
2 kommentarer:
Vems översättning? Mesterton-Lindegren, I suppose...?
Hursom, Zbigniew Herbert är alltid lika glimrande.
Hörru Vera, är det inte dags att sparka igång den här gamla kulmotorn till blogg igen?
Skicka en kommentar