Sonettlaboratoriet Hallstavik

Under vintern plöjde jag allt jag kom över av det unga författarkollektiv som, något missvisande, går under namnet Sonettlaboratoriet Hallstavik.

I början var jag skeptisk: det ena bokpaketet efter det andra dunsade in genom brevinkastet, alla frankerade med frimärken föreställande kungahusets olika medlemmar klistrade upp och ned, kuverten dessutom hemmagjorda, disparata delar av en lokal annonstidning ihoplimmade till bisarra collage där förmenta nyckelord som kostöld, gräsbränder, Pepparkaksfabriken av avantgardistiska filtpennor inringats i rött.

Jag tänkte helt enkelt, att det är så de flesta poeter startar: genom att på nytt uppfinna formexperiment som redan på Apollinaires tid var pyntade med spindelväv.
Detta förhastade omdöme reviderades i den stund jag satte mig ned och verkligen läste.
Det visade sig omedelbart att kritikerna överlag snarare underdrivit - eller, i några fall, avsiktligt sökt förringa - än överdrivit Hallstapoeternas betydelse. I efterhand är det svårt att avgöra vad jag uppskattade mest: Berit Lundbergs, av Ola & the Janglers influerade, formstränga sonetter på temat nötboskap och rotfrukter; Ann-Katrin Halls hallucinogena kärlekslyrik, med dess stråk av vild och svårmodig underkastelse, särskilt i debutsamlingen Men jag skiter väl i storken, eller den introverta intensiteten i Sven-Åke Tärnes glest satta, om grusmylla påminnande haikudiktning.
Allra mest berörde mig kanske den unge Lennart Hellsing-arvtagaren C. Axel Jönsson med sina skenbart enkla, i verkligheten utstuderade inrim: Herr Sork hänger all sin tvätt på tork.

När jag så småningom insåg att merparten av det här gänget låg i konflikt med Bonniers - den snöda marknaden ville kränga deras till the happy few förärade konst som "månadens bok" eller rentav dumpa i pocketbokens sladdriga pärmar med massupplagor och mediehysteri som följd - såg jag en chans att lotsa dem över till mitt eget förlag Timglaset.



Förhandlingarna är inte riktigt avslutade ännu. Men det ser lovande ut. I går var jag uppe och inspekterade författarverkstaden. På bilden (från vänster till höger): Berit Lundberg, Ann-Katrin Hall och jag själv. Tygstycket jag håller i handen är Ann-Katrins pågående projekt: litteraturhistoriens första diktsamling i form av en scarf. Den bär arbetsnamnet: Nya avsked äro oundvikliga. Mer vill jag inte avslöja.