På andra sidan vindrutetorkarna: obemannade bensinmackar, ett i hast övergivet bakluckeloppis, tysta tjurar i en stenig ekdunge, det kasernliknande köpcentrat i Gimo, torget i Hallstavik där män i fransiga cowboyhattar tillbringar sina bortregnade söndagar med att lära traktens fjunisar dricka renat utan apelsinjuice; de prydliga vedstaplarna framför förbommade, ensligt belägna gårdar; enögda lador kurande i gyttjan på en åker; gyttret av sönderrostande amerikanare under äppleträden på de ogifta brödernas tomt; den överkörda grävlingen i dikesrenen.
Det räcker med att ha sett alla dessa ting en enda gång för att de ska etsa sig fast i minnet.
Längst satt vi i regnet, Rudolf Larsson och jag, på den ruintomt där hans föräldrahem en gång låg.
Han har ställt dit några stolar och ett vingligt bord.
Jag tänkte att det var som en minneslund. Man kommer hit, ibland, för att umgås med sina spöken. Men han förnekade det.
Det handlar, sade han, inte om att minnas utan att försonas.
Med regnet?
Det också, sade han, men framförallt med tidens gång. Vet du, vårt hus var ganska högt... åtminstone tyckte jag det när jag var pojke. Såvitt jag kommer ihåg hade vi ingen stege, så jag var aldrig uppe på taket. Jag utforskade allt, utom just taket. Och nu är taket det enda som finns kvar.
Med skospetsen sparkade han på några sönderbrutna tegelpannor som stack upp ur det höga gräset.
Jag frågade varför han (och de andra i Hallstagruppen) blev just poeter.
Ni skulle ha haft gitarrer istället, sade jag, och komponerat countryballader om landsvägar och droppande stuprännor.
Jag har aldrig varit särskilt svag för musik, sade Rulle. Det är bara i tystnaden efter ett långt regn som man hör de dödas steg. Hur de kommer fram ur skuggorna, skakar lite på sig, ställer den omkullblåsta räfsan mot en laduvägg som inte längre finns, stryker med handen över en fuktig vinbärsbuske. Förstår du hur jag menar?
Kanske, sade jag. Om jag kommer hit tillräckligt ofta kan jag nog lära mig att förstå.
Han nickade. Efter en lång paus sade han, nästan urskuldande:
Du vet, bara taket blev kvar. Inget annat, bara taket. Nu svävar det halvvägs nere i marken.
Vi började gå mot bilen.
Regnet hade redan börjat mattas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar