From Hell

I veckan blev jag uppringd av en kulturredaktör på radion. Det gällde min klassiska elegi När jag flyttade ut stormade ni redan uppför trappan; de hade rekryterat en skådis för att läsa in den och så skulle resultatet sändas i programmet Önskedikten. Av mig ville redaktörn ha vad han kallade typ lite bakgrundsfakta.
Vad menar du, frågade jag.
Jamen du vet. Vad dikten handlar om. När du skrev den och vad du kände just då, om du var lite smådeppig eller så.
Jag är fan aldrig lite smådeppig.
Okej, suckade han. Men kan du inte bara hinta lite om vad den typ handlar om, dikten?
Det är en lång historia, sade jag.
Han fattade. Han bad om ursäkt för att han stört mig och lade taktfullt på. Sekunden efteråt hade jag redan glömt vad han hette.

Men så här var det i alla fall.

Det fanns ett hus.

I en annan tid hade gatan kallats: Besvärsgränd. Nu var namnet borta sen länge, men atmosfären dröjde kvar. Det var så jag växte upp, två blonda flätor, omgivna av fattigt och illvilligt folk. Vår lägenhet var den som ligger ytterst till höger, uppe på femte våningen. Ofta stod jag på balkongen och såg duggregnet falla över resterna av en sprucken stadsplanering. Grannarna gick tidigt och kom hem sent. Jag tror de jobbade som typografer, kallskänkor, körsnärer, stuvare, speditörer och dansbandsmusiker. Många skilsmässor, i det köldskadade trapphuset ruvade nyckelbarnen över ett aldrig avslutat parti yatzi.

Interiörerna ser jag bara suddigt framför mig. Men jag kommer aldrig att glömma mitt eget flickrum: en sliten byrå, en sjavig golvlampa vars fläckade tygskärm pryddes av något slags oaptitliga stiliserade frukter (till hälften persikor, till hälften muterade matäpplen av den gulnade sorten) och det trasiga dragspel jag vann på IOGT:s tombola. Bortskämd var väl det sista man blev, i en sån miljö.

Så småningom fick jag chansen att sticka utomlands några år. När folk på kontinenten frågade varifrån jag kom svarade jag med visst patos: From hell. Jag menade det verkligen; åtminstone menade jag det just då. Tillbaka i hemstaden undvek jag sedan under många år all beröring med barndomens betongpalats.

Det var först när Nina Solomin gjorde en intervju med mig för Vi som en obarmhärtig fotograf tvingade mig att åter uppsöka denna monstruösa vagga. Till det yttre hade ingenting förändrats. Men så fort vi gläntade på porten kände jag att allt ändå var annorlunda. I trapphuset stod lägenhetsdörrarna på vid gavel. Likt en sömngångare hasade jag mig upp till femte våningen. I köket, på min plats, satt en flicka i yngre tonåren. Hon var klippt som en skinnskalle, piercad hela vägen från ögonbrynet och ned till mungipan, och hon bläddrade föraktfullt i den just då aktuella nyöversättningen av Thomas Manns Buddenbrooks.
Snacka om konstlad dialog, sade hon och himlade med ögonen.
JAG: Var är dina föräldrar?
MONSTRET: Kvar på redaktionen. Men asså hör bara hur pretto det låter med alla de här samplade franska citaten…

Efter en hastig blick på vardagsrummet med sina dignande bokhyllor, sovrummen med tv-skärmar stora som biodukar, badrummet med portugisiskt kakel upp till taket, flydde jag nedför trapporna. Diagnosen var inte svår att ställa: mitt hus, mitt älskade barndomshem, hade ockuperats av kulturarbetare. De bloggade från sina balkonger, skådisarna övade repliker i duschen, de språkmaterialistiska poeterna gick skallgång i grovsoprummet på jakt efter köttiga tillhyggen, de neoimpressionistiska akvarellmålarna klippte med parfymerade nagelsaxar basilikablad från köksbänkens späda plantor och i pingisrummet övade en trio saxofonister ironiskt vemodiga slingor från en svunnen tid.

Under tiden hade fotografen gått sin egen rond i huset. Hans ögon lyste. Sjysst DDR-retro, viskade han och smekte det utputande objektivet.
Eller hur, sekunderade jag.
På väg hem, eller för att vara oändligt exakt, i parken något tiotal meter bort (den som av traktens ungar fortfarande kallas: Haren), skrev jag sen, i vanmäktig inspiration, den dikt som P1:s lyssnare nu ska trakteras med.

Här är den, by the way:

När jag flyttade ut stormade ni redan uppför trapporna
Och i ert kölvatten kom
Stadsbuden flyttkartongerna gitarrfodralen med vinfärgad sammet
När allt var på sin plats
När ni hade renoverat garderoben städskrubben spisfläkten
Fanns ingen plats för duggregnet
Också silverfiskarna vräktes
Och sist av allt
Förvisades de kanelfärgade fjolårslöven
Som brukade rassla framför porten långt in i maj

(Ur Exilen och paraplydrinkarna, 2007)