Intervju med Philipp Lahm

Inför helgens final i Champions League fick jag en intervju med världens kanske nu mest boksynte fotbollsspelare, Bayern Münchens högerback Philipp Lahm.

Philipp Lahm, vad är ditt starkaste intryck av Thomas Manns Bergtagen?

Lahm: Helt klart den dokumentära känslan. Researchen - fotarbetet. I andra hand säkert verkets metaforiska kvaliteter; hur författaren övertygande lyckas visa att sanatoriet i själva verket är överallt, att det inte bara är Hans Castorp och hans olycksbröder som ligger döende i den tunna alpluften utan i princip hela vår västerländska kultur. Sen är jag också rätt svag för miljöskildringen, kurortslivet, de distinkta bilderna av solljuset på en viss markis i centrala Davos.

I din självbiografi Sidlinjen - En ytterback minns (för övrigt förtjänstfullt översatt till svenska av Ulrika Wallenström) skriver du, att du hade en period då du tvingades välja mellan W.G. Sebald och fotbollen. Kan du berätta lite om det?

Lahm: Jag upptäckte Sebald ungefär samtidigt som vi fick en ny tränare i klubben, en holländare vid namn Louis van Gaal. Hittills hade jag alltid spelat vänsterback, nu ville han plötsligt att jag skulle byta sida. Den där flytten, över till högerkanten, hade under normala omständigheter inte varit något att fästa sig vid. Men eftersom jag då var mitt uppe i läsningen av Saturnus ringar drabbades jag omgående av känslan att ha förlorat något som jag aldrig tidigare riktigt värdesatt. För mig är det Sebalds storhet som författare, att han låter oss bli delaktiga i en kollektiv sorg över allt som under seklernas lopp gått förlorat; de silverskimrande sillstimmen utanför Suffolks kuster, ett förfallet gods på hedlandet, Joseph Conrads polska barndom. Kanske låter det futtigt, men i omklädningsrummet hände det att jag drabbades av hysteriska gråtattacker var gång tränaren, på sin brutna tyska, talade om vänsterkanten. Den hade ju varit mitt territorium och var det inte längre.

Den här van Gaal, holländaren, visste han att du läste Sebald?

Lahm: Det kom fram på ett måndagsmöte. Mina kollegor i spelarrådet - Mark van Bommel som också är holländare, Miro Klose och Schweini - berättade det för honom och när han konfronterade mig med det, var det ju bara att erkänna.

Schweini?

Lahm: Bastian Schweinsteiger, för övrigt en litteraturkännare av rang och samlare av opublicerade Thomas Bernhard-manuskript. Men i alla fall, van Gaal. Han tvingade mig att i de andras åsyn lägga ut samtliga Sebaldböcker jag ägde på e-bay. Resten var en fråga om portokostnader; på en kvart hade jag femton villiga köpare.

Sista frågan, vilken av mina egna böcker har betytt mest för dig?

Lahm: Knivigt värre. Får man bara välja en? I så fall får det väl bli Hänryckt njure. Vår massör i Bayern München kan så gott som samtliga poem utantill och reciterar gärna. Jag rör mig ju mest i södra Europa och vet i princip nada om svensk geografi, men för mig kommer Ockelbo alltid att vara en magisk ort, för evigt förknippad med doften av liniment, det mjuka knakandet i den galonklädda brits man ligger på och massörens fundersamma knådanden. Faktiskt, en klassiker som Hänryckt njure har fått mig att på allvar fundera på att plugga anatomi efter fotbollskarriären.