Hänryckt njure

DN skriver i dag, något svassande, om tidskriften Re:publics antirojalistiska bröllopsspecial.

Som ni kanske minns utlyste hovkonditor Mårten Castenfors för en tid sedan en tävling om vem av landets poeter som kunde fixa den snyggaste princesstårtan. Alla recept var tillåtna så länge själva stommen var en massiv klump grädde. Gensvaret var givetvis överväldigande. När deadline närmade sig var trottoarerna utanför Liljevalchs rosaglittriga av all marsipan som droppade ut från de tårtkartonger den förväntansfulla kultureliten bar fram. Dock: många var kallade, men få utvalda.

Nu har några av de minor poets som den gången fick sina bakverk refuserade bytt sida. Konkret: ej längre rojalister låtsas de nu tillhöra det republikanska gardet. För att verkligen hämnas den kränkning det tveklöst innebar att inte platsa i hyllningskören har de helt sonika producerat ett knippe anti-rojalistiska poem, som Re:public nu påpassligt publicerar.

Upphovsmännen är, fömodar jag, evigt dömda att fortsätta knega som tandhygienister och stuveriarbetare. Jag betraktar deras dikter och ser bara svärmar av hårda, trubbiga ord men inga riktiga känslor. Undantaget är den unge, talangfulle Göran Greider - ett namn som vi kanske så småningom får anledning att lägga på minnet. En smula ironiskt är det likväl att denne subtile verssmed, av allt att döma skolad i Karlfeldts höga läroverk, tycks ha missat att Jonas Bergström inte längre är spelbar som nästa prinsessgemål.

För i unge Greiders dikt är det "Ockelbo-Daniel" som uppbär sympatierna, medan den numera avpolletterade Bergström beskrivs så här:

Han ser ut som en karikatyr på
en överklasstyp, litet slemmig,
född med höga inkomster, en ung man
från Djursholm som kommer
att verkställa mycket illvilligt klassförtryck
under sina kommande dagar


* * *

I det här sammanhanget bara måste jag få påminna om min egen diktsamling Hänryckt njure.






Alla minns säkert vilken uppståndelse (och, måste man tillägga, uppriktig beundran) den väckte då första upplagan förgyllde bokhandelsdiskarna.
Nu är ett nytryck på väg (liksom översättningar till tyska och norska) och för er som missat detta guldkorn: det unika med Hänryckt njure är att den egentligen är två. Två stycken böcker. En rojalistisk - och en anti-rojalistisk. När man tröttnat på champagnen i den förra avdelningen, vänder man bara på boken och börjar läsa ifrån andra hållet istället. (Och där är det hardcore, kan jag meddela. T-Röd snarare än skumpa.) "Fiffigt men också lite förvirrande", skrev DN:s poesiadministratör Åsa Beckman, "jag menar, vad tycker Vera Quist egentligen själv?"

Nu när det börjar dra ihop sig till utbyte av ringar, känner jag mig lite småsugen på att efterhand publicera ett urval av dikterna här.
Det skulle kunna bli som ett slags förfest.
Inför prinsesstårtan.

Vi startar omgående, med min egen personiga favorit. Jag syftar givetvis på Det är bara ditt yttre som är Ockelbo.
Det är en liten pärla som har alla förutsättningar att bli en av svensk poesis riktiga klassiker, kanske för att den inte söker krångla till det utan skriver om kärleken och de stora känslorna med en enkelhet som ofta påminner om de vackraste bitarna av Höga visan.

Here we go:


Det är bara ditt yttre som är Ockelbo
de lite snedgångna promenadskorna
den lösa slipsknuten
manschetterna som ständigt är på rymmen
från kavajens alltför korta ärmar

Resten är Versailles
Jag vet
Jag har noga studerat
röntgenbilderna
sett skimret av bladguld
kring dina njurar
anat näckrosornas närvaro
statyparken svandammen

äkta blått blod behöver inte vara nedärvt
det kan doneras
av en givare som själv är i behov
av transfusion

Se på mig
mitt yttre är Drottningholm
diademen, de frasande klänningarna

Resten är bakluckeloppis
minnen av älgjakter, min fars gummistövlar

Jag ger dig min glans
i utbyte mot en skärva, en enda
av din barocka själs prakt